Föreläsning: "Flickor med ADHD"

Maria Andersson, 37, föreläste på ämnet "flickor med ADHD". Foto Kent Norberg.

Maria Larsson har ADHD, vilket starkt bidrar till att hon vet vad hon talar om. Hennes livshistoria är både gripande, intressant och lärorik. Den går rakt in i hjärtat, och lockar till många skratt. 

Obs! Längst ner i artikeln finns kontaktinformation för dig som vill veta mer om ämnet.

-Jag är nyförälskad och extra pirrig nu. Och då slår ADHD till...
Så inledde Maria sitt fyra timmar långa föredrag, där hon lyfter fram just flickor med ovanstående sjukdom. Detta eftersom de har en tendens att hamna i skymundan, men även är bättre på att dölja sitt tillstånd.

Maria fick sin diagnos först för åtta år sedan. Men tiden fram till den dagen har varit allt annat är en resa på en räkmacka...
Skilda föräldrar med en psykiskt sjuk och missbrukande mamma och en pappa som även han missbrukade och "svek löften":
-Längtan efter föräldrar, sådana som andra hade, var stark hos mig.

Maria hamnade rätt tidigt i olika fosterhem. Ingen lätt tid. "Flickan" var översocial, glad och sprallig och krävde uppmärksamhet. Hyperaktiv skulle nog de flesta säga.
Hon passade inte in någonstans, inte på dagis eller i skolan. Det blev slitningar och otrygghet:
-Inte sällan fick jag höra hur värdelös jag var. Och just den psykiska biten var värre än att bli slagen.

Alla svek och slag och nedvärderande ord gjorde att Maria byggde upp ett vuxenhat. Det fanns dock personer som hon fick förtroende för. Tre av dessa var fostermamman Vivi, skolvaktmästaren och "mattanten":
-De hade ingen pedagogisk utbildning. Men de lyssnade på mig, var snälla och förstående. Dit flydde jag ofta när det var som tyngst i skolan. Så underskatta inte sådana resurser i skolvärlden!

Som tonåring började Maria må allt sämre. Vuxenhatet sken igenom, hon började hänga ute på kvällarna, hamnade snart i dåligt sällskap och startade att dricka. Så småningom även missbruka droger:
-Vid 15-års ålder fick jag en egen lägenhet. Det var en frihet och glädje som snart övergick i ett helvete. Jag ville egentligen inte missbruka, men det här var den enda världen jag kände mig välkommen till.



Socialen kopplades in och olika turer till behandlingshem genomfördes. Men Maria mådde aldrig riktigt bra:
-Däremot lyckades jag skaffa mig jobb, körkort och blev senare med barn. När jag fött min flicka var det första gången jag upplevt gränslös kärlek. Jag ville bli en bra mamma fast mådde ju så dåligt i och med att jag fortfarande inte fått någon diagnos eller hjälp för mitt tillstånd.

Som ett led i detta började Maria att självmedicinera sig med amfetamin. Hon upptäckte nämligen att en liten dos fick henne att må betydligt bättre och kunna fungera som vilken vanlig "Svensson" som helst.
På den tiden bodde hon tillsammans med en drogmissbrukande pojkvän, som även sålde amfetamin. När det förhållandet tog slut hade däremot Maria ingen "drogpåse" att nalla ur längre. Utan hon tvingades uppsöka "undre världen" för att skaffa sin dagliga dos av självmedicinering.

En dag långt senare träffade hon sin tidigare pojkvän, pappan till barnet:
-Han berättade att han skulle vara drogfri eftersom det skulle göras en utredning om eventuell ADHD. Jag kände igen mig i hans beskrivning, det är ju det även en sådan funktionsnedsättning jag lider av!
-Kunde jag få medicin och slippa köpa det i knarkarkvarter..?

Efter en hel del kamp och tjat lyckades Maria driva igenom en utredning:
-Det var först när de fick veta att jag självmedicinerat mig som jag fick gehör. De hade nämligen svårt att tro att jag led av sjukdom, eftersom jag medicinerat mig själv och levde ett till synes normalt liv.   

Efter mycket kaos fick till slut Maria sin diagnos: ADHD. Fast ingen ville ge henne medicin och det liv hon längtat efter:
-Jag var ytterst nära att tappa taget helt... 

I sista sekunden kom upprättelsen. Detta efter att en läkare fått igenom en överklagning om att "Maria har självmedicinerat sig med små doser av amfetamin, inte för att hon är en missbrukare utan för överlevnadens skull". Hon hade inte längre stämpeln "pundare" i pannan.

Idag jobbar Maria som boendestödjare och hjälper andra i besvärliga situationer. Vidare driver hon eget företag och är ute och föreläser landet runt om sina erfarenheter:
-Tack vare allt stöd jag fått de sista åtta åren kan jag jobba, betala mina räkningar och sköta min ekonomi själv, planera framtiden och leva lugnt och harmoniskt.

Men resan dit har varit lång och krokig:
-Därför vill jag väcka intresse för att tidigt upptäcka flickor med ADHD. 

I sin föreläsning, i Medborgarhuset på måndagen, gav hon verktygen hur man kan upptäcka, hjälpa och stödja flickor med ADHD.

Nedan några tecken på att et kan röra sig om ADHD:
Social/pratglad, kan vara begåvad men ställer ofta till det för sig och omgivningen
Uppmärksamhetstörstig, rastlöshet, pillar och plockar, blir lätt störd av ljud i klassrummet, svårt att sortera och följa anvisningar och behålla fokus. Gör ofta stavfel och halkar efter i skolarbetet.
Frågar ofta kompisarna bredvid. Pratar utan förmåga att tolka omgivningen. Känslig för kritik och vill helst bestämma.

Andra kännetecken kan vara att personen har svårt att reglera sin vakenhet/sömn. Kommer ofta för sent till lektionen samt klagar på smärtor i huvudet/magen:
-När något sådant inträffar upprepade gånger, i ett och samma ämne, är det hög tid att agera och se det som en varning!



Det finns även passiva flickor med ADHD, som istället drar sig undan, är blyga och känner ångest inför sociala situationer. De dagdrömmer och har svårt att försvara sig:
-Ingen ser dem och de börjar må fruktansvärt dåligt. Alla är olika, men oavsett hur sjukdomen visar sig mår de dåligt och är bra på att dölja det. 

Kvinnor med ADHD brukar ofta avbryta utbildningar, ha svårt att klara ett strukturerad liv med familj och hem. De flyttar runt, har problem med att slå sig till ro och inte sällan inleder de korta relationer med män - av rastlösthet. Men även för att inte avslöja sig.

Forskning om flickor med ADHD är inte kartlagd. Däremot är det mer utrett bland killar.
I dag går 85 procent av vårdnadsbidragen för ADHD till pojkar. Enligt Maria finns där ett mörkertal för flickorna som måste upp i ljuset:
-När ni är i kontakt med oss som har diagnos, var raka, enkla och tydliga med humor och värme. Det gör oss trygga.

Positiva sidor med ADHD:
impulsiv - flexibel, kreativ
otålig - nyfiken, intresserad
okoncentrerad - associationsrik
lättavledbar - uppmärksam på vad som händer

-Se oss som har ADHD med nya ögon, så ska ni uppleva en blomsteräng. Och trampar ni inte på oss ska ni se att flickorna kommer att blomma i allsköns färger!


Lärcentra i Arvidsjaur arrangerade föreläsningen riktad mot skola, omsorg och Arbetsförmedlingen.

Viktig information!
I Arvidsjaur finns en föräldragrupp för de som har barn med diagnosen ADHD eller ADD.
Gruppen träffas första måndagen varje månad klockan 18.00. Träffarna är främst ett forum för utbyten av erfarenheter.
Här kan föräldrarna också kan få en del information om litteratur och vilket stöd barnet kan få i skolan samt vilket stöd kommunen kan erbjuda. Det som sägs under träffarna stannar inom gruppen. Vill man anmäla intresse eller få mer information kan man vända sig till Ida Edin på telefon: 0960-15620 eller via mail: ida.edin@arvidsjaur.se specialpedagog, Fridhemsskolan.